Pausmusik

Jag är en anspråkslös kille. De enda som krävs för att jag ska vara tillfreds med tillvaron är att någon lite då och då spelar in inte en, inte två, utan tre låtar som heter "Stella Is A Pigmy". Ge mig tre pyttesmå låtar om en tjej som är pygmé och jag är hemma.

Euros Childs får mig att gå helt programförklaringsbananas. Jag blir högljudd och lite störigt och så fort någon inleder ett samtal med mig avbryter jag dem och börjar raljera om att jag vägrar lyssna på musik som inte handlar om småtramsiga djur eller åtminstone är skriven på walesiska. Det må vara enerverande för min omgivning men jag tycker att det gör mig till en bättre människa. Jag hade inte velat ha det på något annat sätt.

För man kommer bara så långt med nyfikenhet och öppet sinne. Ibland är den enda vägen framåt att vägra all framåtrörelse och bara gräva ner sig i det allra mest envist världsfrånvända. Sätta sig på verandan. Kanske tända en cigarett eller öppna en öl. Och bara kasta småsten på brevlådan hela kvällen tills det börjar bli mörkt så att det blir svårt att sikta ordentligt.