An exquisite pleasure

Jag har haft en lite konstig utveckling som rökare. Jag röker mer och mer, men samtidigt har jag kommit att uppskatta själva rökandet mindre och mindre. Man luktar illa, det smakar lite äckligt och mitt notoriskt dåliga självdisciplin gör att beroenden får mig att känna mig lite illa till mods.

Å andra sidan, i takt med att lagstiftning och ändrade attityder håller på att ta död på rökandet, blir det allt viktigare som estetisk och kulturell aktivitet. Rökningens alla ritualer - hur cigaretten tänds, hur den hålls, hur den förs till läpparna, hur röken andas ut, hur cigaretten fimpas - har skänkt en oändlighet av symblik och nyanser till filmen, teatern och litteraturen. Om rökning i filmer förbjuds, vilket diskuteras på flera håll, vad ska ersätta allt detta utan att skönhet och subtilitet i berättandet går förlorat? Skall 2000-talets Humphrey Bogart sitta och knappa på sin mobil vid bardisken?

Lynn Barber skriver bra om det här i The Guardian. Hon tar exempel ur klassiska filmer som The Graduate och The Big Sleep på hur filmberättandet hade blivit fattigare utan rökningen. Och bara tanken på en filmhistoria utan rökning får mig att vilja ta till vapen mot dem som vill förbjuda blossandet på vita duken.

Minns hisscenen i Rushmore. Bill Murray tänder en ny cigarett med den gamla hängandes i mungipan innan han muttrar "I'm a little bit lonely these days".
Minns To Have And Have Not; Lauren Bacall i dörröppningen med cigaretten mellan läpparna, repliken: "Anybody got a match?", och blicken alldeles innan hon tänder cigaretten.
Minns Winona Ryder på sängen med sin cigarett och Ethan Hawke i sjukhuskorridoren med sin i Reality Bites.
Minns hur Gian Maria Volonté håller cigaretten mellan långfingret och ringfingret i For A Few Dollars More.

1,1 miljarder skitiga lungor är ett obetydligt pris att betala för sådant. Och så länge det finns de som tycker annorlunda så tänker jag i tyst protest fortsätta att röka mig närmare en lite tidigare men framförallt lite vackrare död.