Dystopi

För 5-6 år sedan var det, på sätt och vis, fortfarande 90-tal. Jag hade en flickvän på den tiden som lyssnade rätt mycket på elektronisk musik. Själv var jag rock & soul-taliban med indie-tendenser. Jag läste om mina tidningen POP alldeles för många gånger, och när hon spelade Alphaville, The Human League eller Scotch Disco Band var jag inte alls imponerad. Snarare besvärad. Jag tror inte att jag alls brydde mig om ifall det var bra musik eller inte. Det tillhörde inte rockjournalistisk kanon, alltså var jag inte intresserad.

Det känns som väldigt längesen. Även om jag fortfarande gillar The Beach Boys, Miles Davis och Dexys Midnight Runners lika mycket nu som jag gjorde då så har den elektroniska musik tagit över min musikkonsumtion nästan fullständigt. När jag sätter på en ny poplåt så förväntar jag mig, nästan hoppas på, att få höra ett housebeat och lite vräkiga syntpads. Och jag har återupptäckt italoklassiker som Fancys "Slice Me Nice" som jag nog gillade utan att kunna erkänna det för mig själv redan när jag hörde dem första gången i slutet av 90-talet.

Jag tror att utvecklingen som mitt musiklyssnande har genomgått speglar utvecklingen i stort, och nu kommer min poäng. Tänk om en genre som hårdrocken, som jag fortfarande hatar med en fundamentalists hängivenhet, är näst på tur att omvärderas? Tänk om det det tidiga 2010-talets banbrytande popskivor är inspirerade av System Of A Downs testosteronklibbiga distpedaler och Bruce Dickinsons könsherpes snarare än Pet Shop Boys fluffiga syntlicks och trevligt homosexuella matchande hattar?

Eurodiscon var också hatad en gång i tiden; det finns inga garantier för att det inte skulle kunna hända. Tanken är obehaglig, nästan outhärdlig. Tills vidare tänker jag inte lämna hemmet utan en cyanidkapsel i handväskan.