Ut ur garderoben

I helgen hände nåt ganska roligt. Jag fick mail från Johan Sundberg, en av männen bakom fantastiska mp3-bloggen L'amour à trois. Johan hade läst min artikel om Van Dyke Parkas i Ondskan och undrade om jag hade en mp3:a med denna norska discoduo att dela med mig av.

Bara det är ju roligt. Men det blir bättre. För det finns ett problem med det här.

Van Dyke Parkas finns inte på riktigt. Jag har ljugit ihop hela artikeln, sju fylliga sidor i Sveriges bästa nya musiktidning, från början till slut.

Det började som ett skämt. Jag råkade stava fel till Van Dyke Parks och det är ju ett väldigt roligt namn, ett gytter av popkulturella konnotationer i tre små ord, ett perfekt namn på en smått parodisk fiktiv Popgrupp med stort P.

Kalle Magnusson tyckte att Van Dyke Parkas förtjänade en artikel, så jag skrev en, först på skämt men sedan med allt större allvar. Texten växte och växte, blev ett långt reportage, fick allt fler underliga undertoner som jag knappt kunde hålla reda på själv. Jag hade alldeles för roligt när jag skrev. Saker och ting spårade ur.

Men det blev en bra text. En text som kan läsas som en offentlig självrannsakan, som en kärleksfull parodi, som ett slags blandband i skrift, som en musikjournalistisk önskedröm eller som en ganska risig kortnovell om en norsk popduo. Man kan tycka att det är ett jävla dumt tilltag, att det blev ganska roligt eller lite inspirerande eller bara förvirrande. Men nu är det som det är. Jag ville mest förklara mig så att det inte blir några missförstånd.

Jag hoppas att ni inte tog illa upp.

Lokko-fejden, en uppdatering

Stefan Zachrisson ger sin syn på Lokkos Ondskan-krönika, och bilden av en underliggande beef mellan två av svenskt musiktyckandes mest inflytelserika namn börjar anas strax under ytan. Har Lokko dolda motiv när han skriver ner Ondskan, eller sysslar Benno-Stefan helt enkelt med lite gammalt hederligt misstänkliggörande av en meningsmotståndare? Zachrisson är lika skarpt och underhållande kritisk som Lokko, men ibland blir det lite oklädsamt när han går rätt på kroppen med sina stingande formuleringar. Om Lokko är smart eller feg när han inte namnger dem han attackerar kan man ju diskutera, men det tillåter honom att komma undan med mer.

Väldigt roligt Nuno Nunstedt-citat som någon citerar i kommentarerna till Benno-Stefans inlägg förresten:

"Lågbudget med Ondskan
I dag låg nya poptidningen Ondskan i postfacket. Alldeles för snålt frankerad, så att man var tvungen att lösa ut den. Redaktionen är väl inte särskilt rik än.
Men tidningen känns, trots Pop-komplex, både snygg och bra. Artiklar om både Pet Shop Boys och West End Girls. Och min eurodiscofavorit Milky."

It's getting too Lokko

Andres Lokko skriver om Ondskan i SvD idag. Det finns så mycket att säga. Och jag vet fortfarande var jag ska börja någonstans.*

Jag har varit en liten Lokko-discipel så länge jag kan minnas. Ända sen jag för första gången, med darrande fingrar och fuktig blick, öppnade en tidningen POP och läste en av hans mastodontartiklar om Primal Scream eller Daft Punk eller Postcard eller vad det nu var. Jag har försökt göra avbön, lagt in mig på avgiftning, till och med testat hypnos, men så länge den där jävla esten fortsätter att vara så relevant, och bitvis briljant, som han fortfarande är långt efter sitt egentliga bäst före-datum så kan jag inte riktigt skaka av mig min Lokko-hangup. Hans skugga faller över mig vart jag än går.

Det är ju framförallt väldigt genant. Om det är någonting som inte har förändrats sedan 90-talet så är det att det inte är riktigt rumsrent att förbehållslöst gilla Andres Lokko.

Men det intressanta med Andres text om Ondskan är inte att tanken på att Lektor Lokko har läst en text undertecknad "David Hylander" får min inre sextonåriga fanzineskribent att dansa en liten dans. Det är inte heller att det är en väldigt bra text - rent stilistiskt det bästa som den gamle mannen publicerat på rätt länge.

Det intressanta är att den faktiskt fick mig att titta på Ondskan #1 med kritisk blick där det tidigare bara fanns entusiasm inför att någon gör något lite kul och att jag får vara inblandad på ett hörn. Jag tycker fortfarande att Ondskan är ett fantastiskt initiativ, jag gillar de inblandade skarpt och jag står fortfarande med stolthet för mina bidrag till tidningen. Men visst handlar den till mångt och mycket om samma gamla Benno-mök som tråkat ut mig sedan decennieskiftet, visst skjuter Antons manifestistiska ledartext ganska högt över ribban och visst blir man glad över hur behjärtansvärd och sympatisk tidningen är snarare än imponerad över hur den stakar ut nya vägar framåt.

Och när Per Johansson från Kissing Mirrors - som intervjuas i Ondskan #1 - skriver så här i kommentarerna till Lokkos text på svd.se så är det inte utan att jag på allvar börjar oroa mig för att jag har hamnat på fel sida av stängslet:
"Dock skulle jag vilja påstå att det inte alls är särskilt 'tweeindie-korrekt' att gilla första Iron Maiden och Meat Loaf, men tro inte för den delen att jag inte gör mitt bästa för att ändra på detta. Dock möts jag av tämligen skeptiska blickar varje gång jag försöker spela metal för mina mer pop-puritanska vänner, så jag tror dock inte att det är något som kommer ske inom den närmaste tiden."

* Den som spårar den här referensen ska få en glass som belöning.

Dystopi

För 5-6 år sedan var det, på sätt och vis, fortfarande 90-tal. Jag hade en flickvän på den tiden som lyssnade rätt mycket på elektronisk musik. Själv var jag rock & soul-taliban med indie-tendenser. Jag läste om mina tidningen POP alldeles för många gånger, och när hon spelade Alphaville, The Human League eller Scotch Disco Band var jag inte alls imponerad. Snarare besvärad. Jag tror inte att jag alls brydde mig om ifall det var bra musik eller inte. Det tillhörde inte rockjournalistisk kanon, alltså var jag inte intresserad.

Det känns som väldigt längesen. Även om jag fortfarande gillar The Beach Boys, Miles Davis och Dexys Midnight Runners lika mycket nu som jag gjorde då så har den elektroniska musik tagit över min musikkonsumtion nästan fullständigt. När jag sätter på en ny poplåt så förväntar jag mig, nästan hoppas på, att få höra ett housebeat och lite vräkiga syntpads. Och jag har återupptäckt italoklassiker som Fancys "Slice Me Nice" som jag nog gillade utan att kunna erkänna det för mig själv redan när jag hörde dem första gången i slutet av 90-talet.

Jag tror att utvecklingen som mitt musiklyssnande har genomgått speglar utvecklingen i stort, och nu kommer min poäng. Tänk om en genre som hårdrocken, som jag fortfarande hatar med en fundamentalists hängivenhet, är näst på tur att omvärderas? Tänk om det det tidiga 2010-talets banbrytande popskivor är inspirerade av System Of A Downs testosteronklibbiga distpedaler och Bruce Dickinsons könsherpes snarare än Pet Shop Boys fluffiga syntlicks och trevligt homosexuella matchande hattar?

Eurodiscon var också hatad en gång i tiden; det finns inga garantier för att det inte skulle kunna hända. Tanken är obehaglig, nästan outhärdlig. Tills vidare tänker jag inte lämna hemmet utan en cyanidkapsel i handväskan.

Göteborgshaiku

Mitt på Avenyn
Peter Birro med mustasch
Han gick ganska fort

En dålig ursäkt

Det här med bandnamn är lurigt. Väljer man fel spelar det ingen roll hur bra låtar man har, det är liksom kört från början. Hur mycket jag än gillar The Salty Pirates, till exempel, har jag svårt att tänka mig att de nånsin slår igenom i den stora världen utanför Kortedala med det namnet.

Fram till alldeles nyligen har jag avfärdat Milky utan att ha lyssnat på dem en enda gång. Jag tog liksom för givet att de spelade nån slags twee. Hur kan man inte spela twee när man heter fucking Milky? När jag nu efter Anton Gustavssons artikel i Ondskan faktiskt tog och lyssnade på "Stars" så upptäckte jag förstås att det Milky i grund och botten sysslar med är eurodisco och att det låter fantastiskt. Hade de valt namnet med lite mer omsorg - och till exempel kallat sig för DJ Bobo - så hade jag sluppit bli generad för att jag ännu en gång upptäcker ett band sist av alla.

An exquisite pleasure

Jag har haft en lite konstig utveckling som rökare. Jag röker mer och mer, men samtidigt har jag kommit att uppskatta själva rökandet mindre och mindre. Man luktar illa, det smakar lite äckligt och mitt notoriskt dåliga självdisciplin gör att beroenden får mig att känna mig lite illa till mods.

Å andra sidan, i takt med att lagstiftning och ändrade attityder håller på att ta död på rökandet, blir det allt viktigare som estetisk och kulturell aktivitet. Rökningens alla ritualer - hur cigaretten tänds, hur den hålls, hur den förs till läpparna, hur röken andas ut, hur cigaretten fimpas - har skänkt en oändlighet av symblik och nyanser till filmen, teatern och litteraturen. Om rökning i filmer förbjuds, vilket diskuteras på flera håll, vad ska ersätta allt detta utan att skönhet och subtilitet i berättandet går förlorat? Skall 2000-talets Humphrey Bogart sitta och knappa på sin mobil vid bardisken?

Lynn Barber skriver bra om det här i The Guardian. Hon tar exempel ur klassiska filmer som The Graduate och The Big Sleep på hur filmberättandet hade blivit fattigare utan rökningen. Och bara tanken på en filmhistoria utan rökning får mig att vilja ta till vapen mot dem som vill förbjuda blossandet på vita duken.

Minns hisscenen i Rushmore. Bill Murray tänder en ny cigarett med den gamla hängandes i mungipan innan han muttrar "I'm a little bit lonely these days".
Minns To Have And Have Not; Lauren Bacall i dörröppningen med cigaretten mellan läpparna, repliken: "Anybody got a match?", och blicken alldeles innan hon tänder cigaretten.
Minns Winona Ryder på sängen med sin cigarett och Ethan Hawke i sjukhuskorridoren med sin i Reality Bites.
Minns hur Gian Maria Volonté håller cigaretten mellan långfingret och ringfingret i For A Few Dollars More.

1,1 miljarder skitiga lungor är ett obetydligt pris att betala för sådant. Och så länge det finns de som tycker annorlunda så tänker jag i tyst protest fortsätta att röka mig närmare en lite tidigare men framförallt lite vackrare död.

Pausmusik

Jag är en anspråkslös kille. De enda som krävs för att jag ska vara tillfreds med tillvaron är att någon lite då och då spelar in inte en, inte två, utan tre låtar som heter "Stella Is A Pigmy". Ge mig tre pyttesmå låtar om en tjej som är pygmé och jag är hemma.

Euros Childs får mig att gå helt programförklaringsbananas. Jag blir högljudd och lite störigt och så fort någon inleder ett samtal med mig avbryter jag dem och börjar raljera om att jag vägrar lyssna på musik som inte handlar om småtramsiga djur eller åtminstone är skriven på walesiska. Det må vara enerverande för min omgivning men jag tycker att det gör mig till en bättre människa. Jag hade inte velat ha det på något annat sätt.

För man kommer bara så långt med nyfikenhet och öppet sinne. Ibland är den enda vägen framåt att vägra all framåtrörelse och bara gräva ner sig i det allra mest envist världsfrånvända. Sätta sig på verandan. Kanske tända en cigarett eller öppna en öl. Och bara kasta småsten på brevlådan hela kvällen tills det börjar bli mörkt så att det blir svårt att sikta ordentligt.

Tidens tecken

Februari 2006. Remixentreprenören Tiga släpper sitt djupt Moby-influerade debutalbum och dödar allt som var lite roligt med fjolårets technorevival. Ganska exakt samtidigt återvänder tweepopen till den göteborgska klubbscenen. Är det en slump? Nej, det är naturligtvis inte en slump. Dansa så länge ni kan, kära läsare, snart är de bankiga bastrummorna ett minne blott.